Byn i dalen i början av skogen

Life, photography

Tillsist hittade vi våra drömmars hus, förvånansvärt nog (?), i en liten by som min mor och far förälskat sig i och var påväg att bosätta sig i en gång i tiden. Dock ville universum annat, mor och far hamnade i Hansjö och jag tillsist (efter många omvärldar och själaresor senare) i Indor. Den lilla magiska byn i dalen, precis i början av skogen, mellan åarna.

Indor

Norrsken i byn.

Våra drömmars hem.

Stjärnhimmel

DSC_7673

 

 

Annonser

Pimpa en brevhållare

Housewife stuff

Som många säkert vet vid det här laget har jag ÄNTLIGEN flyttat till HUS! (Ett inlägg kommer nog att komma om det också, överladdat med tusentalsbilder fotograferade i magiskt ljus som om huset alltid var omfamnat av världens alla ljusfenomen🌞)
Ja, ja nu är jag redigt fast i hamsterhjulet och mina existensiella behov fylls upp av att pyssla och genomföra självförverkligande förändringar i hem, hushåll och trädgård. (Så kanske att det kommer fler inlägg om vad jag pysslar med här hemma). Hade någon sagt till mig att jag skulle drömma om att flytta in i hus och pyssla när jag var fjorton då min största dröm var att resa till Japan och uppleva resten av världens alla kontinenter hade jag nog skrattat dem rätt upp i ansiktet. (Dessa kan ni läsa om i min gamla blogg)
Nåväl nu sitter jag  här och är en av alla de där jag tänkte att jag aldrig skulle bli, en sån som pratar renovering så entusiastiskt som om det vore livet. Kanske att klimatångesten har bitit sig fast och flåsar i min nacke då jag förbrukat mina koldioxlotter för länge sedan och att världen gjort sitt bästa till forma mig för en klimatsmartare livsstil. (Det får bli ett annat inlägg).

Här kommer i all fall en kreation, min pimpade brevhållare (om nu någon läst hela vägen ned hit).

Före

Efter

Historianörd (i alla fall när det gäller kvinnohistoria och byggnads/hem historia) som jag blivit, så sprang jag på några tidningar i rivningsmassorna på granntomtens gård som handlade om lokala nyheter från norra Dalarna. Självklart fick de bli objekt för min renovering, tapetklister fick jag låna en skvätt från en annan granne (Tack!). Här nedan ser ni lite urval från dåtidens nyheter(!).

Ni som har öga för detaljer kommer att se att det tog mig minst (!) en månad att komma från start till mål med detta projekt.

Tack å hej till alla som tog er ner hit!

Vinterljus, del 2.

Life

I december for jag och Maja Matslofva ut för att fotografera tillsammans, första gången.

Det tog mig sju år att bli bekväm med att fotografera tillsammans med andra, innan idag fick jag prestationsångest och det roliga med fotografering försvann och jag fick panik var gång någon frågade, de gånger jag försökte fotografera med någon annan fick jag tvinga fram varenda bild.

Så är det inte längre, nu är det en inspirationskälla för mig och något som får mig att utvecklas som fotograf.

Något som förvånar mig med dessa bilder är att jag inte tagit ett enda närgånget porträtt på Maja, så nog var jag nog kanske lite nervös trots allt. Men inte som förr.
Det får bli nästa gång.

Bilkö i Norska fjällen

Life

Bilsemster tvärs igenom Norge (2015), bjuder på fantastiska vyer och upplevelser..
Ibland så funderar jag på om Norge har förstått sådant som Sverige borde ha förstått för länge sedan, exempelvis istället för att hägna in betesdjuren hägnar de in sina gårdar. Klart att frigående får kan ha sina sidor, exempelvis som bilköer, men jag tycker nog ändå att vinningen med biologisk mångfald  och underhållningen på vägen är övervägande positivt… 


Ett annat exempel på vad Norge gör bra är att de som är bosatta i norra Norge får skatte-reducering och billigare el. Allt för att hela landet ska leva…Men det kan jag skriva mer om i ett annat inlägg. 

Tack för mig.

Kvällsljuset

Life

Jag brukar lite klyschigt säga på engelska ”It’s all about that light”, med det menar att jag att det handlar inte alls om kameran, det handlar om att hitta ljuset du gillar och exprimentera med det. Med rätt ljus, går det att få en fantastisk bild oavsett om det är en mobilkamera, kompaktkamera eller en systemkamera.
Jag älskar att leka med selfies, för att hitta det där lilla extra som jag sedan för över till min kamera för att få bilderna högupplösta och att kunna gå lös på redigeringen.

Något som jag saknar när jag bor på andra sidan sjön, är kvällsljuset i Hansjö, hur ljuset strömmar in genom fönstret och jag bara måste plocka upp kameran och börja experimentera i den enklaste vardagen.

Klicka på bilderna för att kunna titta på dem i större format. 

 

Norge i mitt hjärta

Life

Svårt att beskriva utan att använda för många superlativ, jag har drabbats av en intensiv längtan till att sitta i en bil, låta landskapen rulla förbi och inte veta vad jag kommer se nästa gång vi stannar. Här är bilder från vår bilsemester i Norge 2015, då vi tog ett middagsstopp och en liten fjällpromenad.
Norge

DSC_9178

 

Kalla det en kris

Life

När jag ser tillbaka på mina senaste sex månader så kan jag ibland fundera på om det är detta som kallas att ”ha en kris”. Det som kanske kännetecknar min såkallade kris är att jag såg en svart suv på blocket, försökte att få med mig min vän Björn till Ludvika och köpa den, han kunde inte åka förens dagen därpå, så  jag satte mig på bussen själv mot Ludvika, magkänslan visste. Sex timmar senare körde jag hem i min första bil, som jag dessutom prutade 2000 kr på. Dagen därpå tackade jag ja till två katter, nu kunde jag ju ta mig fram och tillbaka till Bonäs för att mata dem. Men det är en annan historia.

Om det här var en kris, så vill jag bestämt krisa oftare, detta har vart några av mina mest spännande månader i mitt liv och jag är dessutom otroligt nöjd med resultatet. 
Jag har aldrig förstått mig på dem som pratar om sina bilar som partners, och som gråter när de säljs och skrotas, för mig har det låtit bissart, det är ju bara plåt och en motor.
Sedan träffade jag Klabbarpan.
 
Det var kärlek vid första ögonkastet, jag visste, att vi kommer bli lyckliga tillsammans. Jag har aldrig gillat att köra bil, det har vart obehagligt och jobbigt. Nu älskar jag att ta Klabbarpan ut på rastning, köra runt på små vägar och utforska tillsammans. Jag kan sakna att köra honom, ibland går jag ut en extra gång, bara för att smeka lite på lacken och se så att han ser ut att må bra.



Alla bilder är skyddade av upphovsrättslagen,  otillåten användning faktureras. 

Beitostølen; Jag hatar uppförsbackar

Travel

Andreas och jag brukar ha med cyklarna på våra semestrar för att smidigt kunna ta oss runt och supa in omgivningen. Den här gången gick det inte lika bra, då 7 km visade sig vara 7 km enkelväg i uppförsbacke. I en dikeskant slängde jag utmattad min cykel och hjälm och stormade in i skogen och  skrek ”Är det den här semestern du vill ha så gör jag slut, fortsätt du jag tar bussen hem till Sverige” helt besluten om att nu skiljs våra vägar åt efter 5 år.  
Vi (läs Hilla) kämpade oss tillbaka och bytte till bilen för att fortsätta vår utforskning av Beitostølen, betydligt bättre till mods.

Getter påväg in på middagsmjölkning. 

En närgången som var lite fundersam till om jag hade något ätbart i min kamerasäck.